De problem som uppdagades under ett år och som fortsätter att vara ställer till det i min vardag. När jag var som sämst och inte kunde sova, satt jag vaken på nätterna och chattade. Chattade om allt och inget.

Jag fick kontakt med en kille som bor 120 mil ifrån mig. Efter några veckors chattande så började vi smsa och prata i telefonen.

Jag har en jättefin sambo som jag älskar men ibland så räcker det inte. Jag vill ha närhet och kärlek, jag vill göra saker. Men det vill inte min sambo. Jag kanske är dum som kräver denna uppmärksamhet men jag är inte mer än människa. Jag har prata med min sambo om detta och det blev bättre... i en vecka. Bara det här med att fråga hur jag mår, hur svårt ska det vara.

Han som bor långt bort och som jag aldrig träffat frågar varje dag, han säger fina saker till mmmig och får mig att le varje dag. Jag slits mellan dessa två. Jag tycker det är jobbigt att ens tänka på en seperation och speciellt när vi varit tillsammans så länge (7år). Men samtidigt kanske det är det enda rätta? Att få lite distans från vårt förhållande och se vad vi vill göra med det för just nu känns det som bästa vänner som lever med varandra.

Jag hatar detta! Vi är vuxna människor men ändå...