De problem som uppdagades under ett år och som fortsätter att vara ställer till det i min vardag. När jag var som sämst och inte kunde sova, satt jag vaken på nätterna och chattade. Chattade om allt och inget.

Jag fick kontakt med en kille som bor 120 mil ifrån mig. Efter några veckors chattande så började vi smsa och prata i telefonen.

Jag har en jättefin sambo som jag älskar men ibland så räcker det inte. Jag vill ha närhet och kärlek, jag vill göra saker. Men det vill inte min sambo. Jag kanske är dum som kräver denna uppmärksamhet men jag är inte mer än människa. Jag har prata med min sambo om detta och det blev bättre... i en vecka. Bara det här med att fråga hur jag mår, hur svårt ska det vara.

Han som bor långt bort och som jag aldrig träffat frågar varje dag, han säger fina saker till mmmig och får mig att le varje dag. Jag slits mellan dessa två. Jag tycker det är jobbigt att ens tänka på en seperation och speciellt när vi varit tillsammans så länge (7år). Men samtidigt kanske det är det enda rätta? Att få lite distans från vårt förhållande och se vad vi vill göra med det för just nu känns det som bästa vänner som lever med varandra.

Jag hatar detta! Vi är vuxna människor men ändå...

jag kan börja med att berätta lite om mig själv.

33-årig kvinna boende i mellersta Sverige (diskuterbart var det är) som känner att hon behöver skriva av sig lite. Både om arbete och livet. Jag har en dotter och en sambo och vi bor i en villa med vår katt.

Jag har hunnit vara med om många upp och ner i livet, just nu känns det som om allt är neråt. men som allt annat så kommer det väl en backe som jag kan ta mig uppför snart.

Vänner är värda allt. Familjen är de bästa. Omgivningen är jobbig.

I sommar gick jag in i en vägg. Jag tror det var en stor tegelvägg. Ont gjorde det och det värker ännu fast det är bättre. Hjälpen kom i form av vita små piller. Jag kan för det mesta sova mig igenom nätterna och hjärtklappningarna har lugnat ner sig och sker inte så ofta längre. Trodde aldrig att jag skulle tycka att det var jobbigt att gå på affären och handla, men bara tanken på att stå i en långsam kö gör att jag blir kallsvettig och yr.

Vad är det som har gjort att jag har gått in i väggen då? Flera faktorer som slogs ihop till en stor tegelvägg som ställdes mitt framför näsan på mig. Det började förra hösten. Jag och min sambo hade länge försökt att bli gravida utan att lyckas. Kontaktade VC där de tog en massa prover på både mig och min sambo. Fick remiss till specialistläkare där vi fick gå igenom en massa fler prover. Allt var bra förutom en sak... min vikt! Japp, det är mitt fel att vi inte kan bli gravida, eller för att vi passar för bra ihop. Vi kommer iallafall att få genomgå konstbefruktning när jag har gått ner 22kg.

Sedan jag var 14år har jag kämpat med min vikt. Jag har testat piller, pulver, LCHF, GI, simning, promenader, olika träningsformer och dietist. INGET har hjälpt mig. Specialistläkaren rekommenderade gastric sleeve. Kontaktade VC för remiss och fick tillbaka ett nej från kirurgen med motiveringen att jag väger för lite.... så nej du väger för mycket för insemination och nej till operation för att jag väger för lite. Gissa min frustration?